Från sömnlös bilresa till global succé – historien om Bananer i pyjamas

Den brittiske kompositören Carey Blyton har berättat att han improviserade en nonsensvisa under en lång och tråkig nattresa hem efter ett middagsbesök hos vänner, som ett sätt att lugna sin lille son Matthew, då runt fyra år gammal. Den lekfulla texten – där två bananer i pyjamas springer nerför trappan för att jaga nallebjörnar – fångade en typ av absurd humor som länge varit vanlig i brittisk barnlitteratur.

Sången publicerades senare i bokform 1972 som Bananas in Pyjamas – A Book of Nonsense with Words and Music. Under 1970- och 1980-talen användes sången i barnprogrammet Play School, vilket så småningom inspirerade Australian Broadcasting Corporation (ABC) att utveckla TV-serien Bananas in Pyjamas 1992. Serien producerades av Helena Harris, men Blytons enkla och lättigenkännliga melodi förblev seriens musikaliska kärna.

Carey Blyton är upphovsmannen till det grundläggande konceptet, texten och den karaktäristiska melodin. Blytons ursprungliga vision var dessutom mer särpräglad än den senare teveserien. I hans bok från 1972, illustrerad av Tom Barling, bar bananerna rödvitrandiga pyjamasar och hade ett mer karaktärsfullt, nästan lite skrämmande utseende, medan nallebjörnarna såg genuint skräckslagna ut när de blev jagade. Denna skillnad mellan det ursprungliga konstverket och den senare teveserien visar hur ett kreativt koncept kan förändras när det anpassas för en bredare publik.

När sången blev ett återkommande inslag i Play School fick figurerna en tydligare visuell form, bland annat de blåvitrandiga pyjamasarna som senare blev seriens kännetecken. Populariteten hos denna korta sekvens gjorde att ABC insåg att konceptet hade potential att utvecklas till en egen barnserie.

Från melodi till global varumärkessuccé

När populariteten kring sången växte beslutade Australian Broadcasting Corporation att utveckla ett eget barnprogram baserat på idén. Producenterna Helena Harris och Clare Henderson fick i uppdrag att skapa en kortformatserie inspirerad av Carey Blytons sång. Resultatet blev TV-serien Bananas in Pyjamas, där två bananer i randiga pyjamasar bor i kvarteret Cuddles Avenue tillsammans med sina vänner.

Produktionen valde att använda skådespelare i stora kostymer i stället för animation, vilket gav figurerna en tydlig fysisk närvaro och blev ett av seriens mest igenkännliga kännetecken. Arbetet krävde stor precision av skådespelarna som bar de tunga dräkterna. Bland de ursprungliga aktörerna fanns Ken Radley som B1 och Nicholas Opolski som B2, vars rörelsemönster och kroppsspråk bidrog till seriens lekfulla och naiva ton.

Den enkla melodin bakom framgången

Den enkla signaturmelodin är en av de främsta anledningarna till att konceptet blev så framgångsrikt. Som utbildad kompositör skrev Carey Blyton en melodi med tydliga intervall och en rytm som barn enkelt kan sjunga med i. Den repetitiva strukturen gör att sången snabbt fastnar, vilket passade seriens förutsägbara berättarmönster perfekt. Denna kombination gav serien en stark identitet som lade grunden för dess internationella succé.

Bananer i pyjamas i Sverige: Ett kulturellt avtryck

Den svenska publiken fick stifta bekantskap med B1 och B2 under 1990-talet, en period då svensk teve genomgick stora förändringar med intåget av nya kommersiella kanaler. Serien sändes ursprungligen på FilmNet Plus i barnblocket K-TV under tidigt 1990-tal. Denna tidiga dubbning var dock annorlunda än den de flesta svenskar minns idag; en enda kvinna gjorde samtliga röster och signaturmelodin behölls på engelska.

Det stora genomslaget kom i januari 1997 när serien flyttade till TV4 och blev en central del av Lattjo Lajban. För denna version gjordes en ny, högkvalitativ dubbning av PangLjud AB med en stjärnspäckad ensemble av röstskådespelare. Gunnar Ernblad (B1) och Bert-Åke Varg (B2) lyckades med konststycket att ge bananerna en svensk ton som var både trogen originalet och anpassad för den svenska marknaden.

Evolutionen av formatet: Från kostymer till CGI och framtiden 2026

Serien om bananerna i pyjamas har visat en tydlig förmåga att anpassa sig till nya tekniska förutsättningar. Efter att originalserien avslutades 2001 genomfördes en större nylansering i maj 2011. I denna version ersattes de klassiska kostymerna med fullständig CGI-animation, producerad av Southern Star Entertainment för Australian Broadcasting Corporation. Den animerade serien introducerade nya miljöer, fler karaktärer – bland annat hunden Bernard och apan Charlie – samt nya sånger.

I Sverige togs rösterna i den animerade versionen över av Dick Eriksson (B1) och Jakob Stadell (B2), vilket innebar ett generationsskifte för den svenska publiken.

I februari 2026 meddelade Australian Broadcasting Corporation att man planerar en ny live-action-version av serien i samarbete med Windmill Production Company. Den nya produktionen väntas åter använda fysiska kostymer och praktiska effekter, samtidigt som modern produktionsteknik används för att anpassa serien till en ny generation tittare.

Den globala framgången

Initialt ersattes Blyton endast via musikroyalties och saknade andel i seriens omfattande merchandising. Efter en förlikning 1997 tillerkändes han dock en andel som, trots att han själv beskrev den som ”mikroskopisk”, räckte för att finansiera inspelningen av nästan hela hans livsverk av klassisk musik på CD.
Han konstaterade senare krasst att en 30 sekunder lång nonsensvisa därmed finansierade ett helt livs seriöst komponerande.

Carey Blyton avled 2002, 70 år gammal, men hans verk lever vidare. När B1 och B2 återvänder till teveskärmarna 2026, sker det i en värld som har förändrats, men behovet av enkel och humoristisk underhållning för barn kvarstår. Blytons arv består inte bara i sången eller teveserien; det är ett exempel på hur en enkel idé, förpackad i en välkomponerad melodi, kan bli ett globalt fenomen och uppskattas av flera generationer. Han var den musikaliska arkitekten bakom detta koncept, och hans inverkan på barnkulturen är tydlig.